stjärnor

Don Henley: Jag är inte rädd för slutet

Anonim

Påstås $ 200 miljoner i kontot, känt - och fortfarande ingen önskan om pensionering. Don Henley, trummisen av örnarna ("hur lång") släpper idag ett nytt soloalbum. "Cass County" är hans femte album på 34 år. I New York har rocklegenden talat med nyhetsbyrån plats på nyheter.

"Nu är du vuxen"

Vid 68 års ålder ser de ut som det blomstrande livet. Vad är hemligheten?

Don Henley: Familj, musik och vanlig fitness, ingen tvekan. Jag har tre underbara tonåringar hemma, och jag tror att jag alltid har varit en bra pappa för dem. Det gör mig glad, det gör mitt hjärta överflödigt.

Vilka är fördelarna med att bli äldre?

Henley: Jag är inte orolig så mycket idag. Jag är mer avslappnad. Det ger livserfarenheten med det. Du har inte så mycket drama i ditt liv längre.

Drama?

Henley: Kvinnor, fester, droger, alkohol. Det distraherade mig i åratal. Vid någon tidpunkt vaknar du och inser att du nu är vuxen. Och med 68 år i sadeln har du redan gått igenom ganska mycket allt.

De existerar i en kultur som är besatt av ungdomar. Hur hanterar du det?

Henley: Jag förstår inte mycket längre idag. Hur kan du bli känd bara för att du klä sig? Du behöver inte längre talang. Det gör mig ledsen, men kanske det är därför fansen lyssnar fortfarande på vår musik.

Dolly Parton och Mick Jagger sjunga med dig på det nya albumet "Cass County". Hur hände det?

Henley: Jag har varit i branschen så länge, du känner varandra. Vi öppnade vår första konsert för Mick Jagger och Stones. Vid den tiden var jag nästan i byxorna med spänning. Men Mick har alltid varit riktigt cool. Idag är vi goda vänner med varandra.

Vid 68 tänker de flesta på pension.

Henley: Inte, varför? - Jag älskar fortfarande att spela in låtar och lyssna på dem på radion. Det är som terapi för mig. Det är mitt sätt att ansluta mig till människor, det är som ett litet samhälle som bringar alla tillsammans.

Musik som ett botemedel?

Henley: Ja, visst. Vår värld bryter upp överallt. Men musik överbryggar alla skillnader, religion, politik. Det ansluter människor i en värld som annars delar sig längre ifrån varandra.

Du pratar nästan som om du hade ett öga på politik?

Henley: Åh nej! Det är inte för mig. Jag stöder fortfarande många politiker finansiellt, men senast blir jag mer och mer besviken över våra politiker. Om Donald Trump verkligen blev president, så flyttar jag ut.

Undrar du ibland varför örnarna hade en sådan framgång under årtiondena?

Henley: Jag tror bara att vi gjorde någonting rätt. Vi försökte våra låtar och vi tog vår tid. Dessutom hade vi och har en bra arbetsetik. Oavsett hur länge kvällarna var, repeterade vi på morgonen och gjorde soundcheck.

Efter alla dessa år blir du trött på att du ska sjunga de gamla låtarna om och om igen?

Henley: Jag vet självklart vad många av våra låtar betyder för människor, men om du presenterar samma låtar på scenen i 42 år, så är det alltid lite spelande inblandat. Och du behöver längre pauser, annars verkar det bara för spelat. Detta är inte annorlunda i något annat jobb, du behöver variation, annars blir det tråkigt.

Örnarna har kritiserats om och om igen eftersom bandet påstod producerat musik som ville glädja alla.

Henley: Så vad? Vad är fel med det? Vi skrev universella sånger vars innehåll folk kunde relatera till sina liv. Självklart var det meningen. Vi ville nå så många som möjligt med våra låtar.

Ålder ger vanligtvis också lite reflektion. Är det samma med dem?

Henley: Visst. Det finns den här dagen när du vaknar och inser att du är närmare slutet än början. Men jag oroar mig inte för det. Varför kan jag inte göra något emot det. Jag är inte rädd för slutet.

Och vad är du rädd för?

Henley: Jag är rädd att jag inte levde medvetet. När slutet kommer, vill jag vara medveten om att jag har levt ett gott och uppfyllande liv. Det är viktigt för mig.

Hur viktigt är det för dig att ge något tillbaka till samhället?

Henley: Jag tycker att det är min plikt att ge tillbaka till samhället. Ensam, för jag hade turen att leva ett mycket privilegierat liv.

Deras nya album heter "Cass County" som kallas efter Texas community de växte upp i, eller hur?

Henley: Ja, det är rätt. Albumet är en slags hyllning till mitt samhälle, vilket är mycket dåligt i dessa dagar. Jag hjälper så gott jag kan. Nyligen hade jag restaurerat det gamla rättshuset. Jag köpte också sex byggnader i Cass County så att de inte skulle rivas. Men jag är inte en mycket bra hyresvärd, hittills har ingen av husen blivit omlåtna (skrattar).

Vad har förändrats sedan hennes ungdom i Amerika?

Henley: Åh, min gud. Allt har förändrats. Jag tycker det är särskilt ledsen att barnen inte växer upp så gratis och fritt som jag växte upp idag. Vi brukade spela ute fram till sent på kvällen, vi var i naturen. Idag kan vi inte ens låta våra barn gå hem ensam från skolan.